Tragik/Logik
33ans buss mot centrum.
Glittrande glassplitter i gatlampans sken.
Mörkret är en kall, blöt filt.
Jag är det gråtande barnet på perrongen.
Jag är den tröstande mamman.
Lysrörsljus på den allmänna toaletten.
Min reflektion i spegeln.
Mörkret är lika skoninglöst som lysrörens ljus.
Jag är den logiska.
Jag är den som inte kan gå på brunnar.
På promenad runt kohagen
tröstar maktlösheten oss.
Var finns det logiska i det?