Fan fan fan

Ge mig hösten 
så att jag får tänka på något annat
så att ändlösa korridorer
distraherar mig från allt som är du
 
Ge mig hösten
så att jag varje natt somnar för utmattad
för att drömma om dig 
så att jag inte kvävs av din frånvaro
 
Ge mig hösten 
Låt mig drunkna i andra ord
än dina
 
Fuck you för att du är så otydligt
Fuck me för att jag aldrig lämnar
 
 
Poesi | | Kommentera |

Diffus är mitt bästa ord

Drömmer om dig på årets varmaste natt
vaknar i min säng och tänker tänk på mig
Snor kodeintabletter för att slippa ha ont
Jag som inte skulle
 
Döden ringer mig i en bil utan AC
svettas och tänker på mig, trots allt
Försover mig efter för många lugnande
Jag som inte skulle
 
Livet är galet och absurt och
Antingen är det febern som talar
eller så är det är suddig hinna mellan mig och resten
 
 
Poesi | | Kommentera |

Grönsaker och tavlor

Jag vill skriva. Jag vill måla och göra musik. Jag vill läsa mer, och lyssna, verkligen lyssna på musiken. Jag vill skriva bättre och längre och kortare. Jag vill våga vara öppen med kreativiteten. Jag vill att kreativiteten ska komma. Att det inte ska vara fastnaglad bakom trötthet och orkeslöshet. Att jag var någon annan, någon bättre som inte är för trött, för självkritisk. Som skulle kunna få ner det jag menar, verkligen menar, i någonting som gav någonting för andra. Som andra skulle se och höra, som fick dem att tänka och att känna.
 
***
 
”Böcker är inte kokta morötter och knäckebröd med fettfritt pålägg” säger Jessika Gedin i sitt sommarprat från den 29 juni 2007. Man måste inte läsa, det är inte en grönsak på tallriken eller den dagliga motionen vi får höra att vi ska ägna minst en halvtimme. Det är så jag känner när jag läser mejlet som skickades till mig. Du ska inte läsa om du inte vill. ”Det verkar som att mitt läsande vore en indirekt anklagelse på deras läsande” säger Gedin också. Hon säger att hennes sommarprat ska handla om läsning som identitet. Det är medelst läsningen jag har funnit alla de identiteter jag har iklätt mig.
 
***

Det är där jag brister. Där alla sömmar spricker. När jag inte längre kan sätta ord och förklara. När jag inte längre kan läsa mig till en identitet, eller måla vad som kommer utan att hata mig själv. Det är där jag är förlorad. För jag vill vilja. Jag är tudelad, jag vill och jag vill inte. Är det det som är att vara människa frågar jag mig själv. Men jag får inga svar, för orden kastas över mig utan korrekta satsdelar, kommatering och mellanslag. Som en tsunami som ibland sköljer över mig, när orden går förlorade i massan. Eller
 
Som det tysta, när det ända ordet som finns i över huvud taget är Hjälp.
 
 
(Det fantastiska mittenstycket i kursivt kommer från http://evelinamaria.devote.se/)
 
 
Poesi | | En kommentar |
Upp