Undantaget
Står i den gassande solen på perrongen med röken stickandes i näsan. Trots att hela mitt sunda förnuft skriker nej och sluta och patetisk nästan på gränsen till äcklig tar jag ett till bloss och skickar iväg smset. Men det handlar inte om cigg eller skickade sms egentligen. Det handlar om att jag inte vet var jag har varken dig eller mig. Det handlar om att jag fortsätter med saker som jag vet är dåliga för mig för att jag inte kan eller ens egentligen vill sluta. De två sidorna för en ständig kamp, och logiken brukar vinna men inte nu, inte med det här. Med dig är allting undantag, egentligen, men, trots att. Och återigen romantiserar jag dig fast jag sagt att jag ska sluta för att en skönmålning av verkligheten är som falsk marknadsföring, som gammal tobakreklam där 9 av 10 doktorer rekommenderar camel trots att det orsakar cancer. En sval kvinnoröst deklarerar att nästa tåg mot Södertälje Centrum avgår från spår 16 och i svalkan på tåget inser jag
inte
ett
jävla
skit
(Jag kan inte hitta mina hjärnceller.)