Créme fraiche
- Historien är uteslutandet av det osagda, sa Ljuba, som var historiker.
Senare har jag tänkt på,att min historia är berättelsen om allt det jag inte vet och om alla människor jag inte känner eller nånsin kommer att lära känna, och att upplevelsen i att berätta den är att - dölja dess ursprung.
Man kan lugnt säga, att jag har haft samlag med många män, men det är ju ingenting jämfört med alla dem jag inte har delat bädd med. Det är ju ännu fler människor på jorden jag inte har kysst... Bör detta vara oroande?
Faktiskt existerade kärlek ju bara som ett föränderligt kulturfenomen. Så långt från naturen som något. Jag talar inte om sexualitet, parning, instinkt eller vård av avkomman, utan om kärlek. Onatur. Något annat än den primitiva lusten att smeka en kattunge. Att vilja andras bästa för deras egen skull, att identifiera sig med andra människors begär förutsatte inte så mycket osjälviskhet, utan närmast den riktigt stora allomfattande desillusionen. Nämligen den förlorade illusionen att någon annan kan rädda, beskydda eller leva för en, liksom ingen annan kan överta den död, man har framför sig.
Insåg han inte hur revolutionärt det var att stjäla en buss? När man står en kall kväll och ska med bussen, och det inte kommer någon, så ser man att det står en buss där borta, och så knycker man den! Om han inte kunde insett storslagna, det briljanta i detta? Naturligtvis skulle jag aldrig falla för någon, som stal en hundkoja. Men en hel BUSS för fan!
jag har visserligen hört att det kan vara svårt att bekämpa svartsjuka på intellektuell väg, att det är ensamrätt i mellangärdet i stil med narkomanens abstinensbesvär, och att hela grunden vacklar för en.men om ens äganderättskänsla gentemot en annan människa är så utpräglad och ens ego så känsligt, tycker jag att man bör behandlas med lobotomi eller något annat som lugnar på ett effektivt sätt.
- Vet du vad, sa han, mina system har rasat ihop, jag är inte alls intresserad av att filosofera så mycket, jag är riktigt lättad. För ögonblicket är jag bara så glad för att jag kan märka att det här är ett bord och jag att det inte är en stol, och att jag kan se himlen, och att jag utan att överdriva eller våga mig för långt ut kan säga, att den är gråblå och lite mulen.
- DET GÖR DETSAMMA VAD DET ÄR, ropar jag, FÖR JAG KAN INTE ANDAS så ONT gör det, jag har snörliv om lungorna, det är en punkt de kommer åt, det är animaliskt, det ligger på det oartikulerade omedvetna planet, det är ett KÄRR, och hur ska man nånsin kunna bearbeta slemmet, när man inte kan närma sig det utan att bli skuren i småbitar och dödad?
Innan man visste ordet av, hade man sen köpt rivjärn och en apelsinernas och en äggstickare och en äggtång och en äggskärare och en lökhacskare och en salladsslunga och en råkostkvarn. För plötsligt dög det inte att koka vatten i en kastrull, då anskaffade man en kittel, och innan man anade det, var man en hel KÄRNFAMILJ! Det smög sig över en, man behövde inte alls hjälpa till! Jag såg ut genom fönstret. Det var på sätt och vis alla de gula husens fel, som var så höga så att inte ens fåglarna kunde flyga över.
***
Har läst Créme fraiche av Suzanne Brøgger. Lite fina utdrag ur den.