Höst

Det hörs extra högt på hösten. Ljudet av känslan som inte går att beskriva, inte tidigare, och inte nu. Ta ett djupt andetag, skrik ditt första skrik sen barndomen. Minns du inte, hur du tog i från din botten och grät ut. Gör det nu, skrik på parkeringen i det gula ljuset från gatlamporna. Skrik ut över sjön av våt guldgul asfalt. 
 
***
 
Du såg på mig, med tårar i ögonen. Men jag var 15 och hade inte gråtit sen jag var 11. Jag hade varit avtrubbad och bedövad. Och sen kom Hon. Hon vände mig ut och in. Jag skrek mot himlen på parkeringsplatser och förbannande solen tillsammans med Henne. Jag förbannande existensen och icke-valen som lett en hit när Hon var bredvid. Vi skrek som barn, och svor tyst för oss själva (men alltid tillsammans) i skåpskantade korridorer. 
 
***
 
Sen kom hösten, igen. Hon försvann. Jag var den som var borta, men Hon försvann. Bland ihoptvinnade fingrar och ben försvann Hon in. I en säng vi delat upplyst av det röda skenet från fönstret. I en säng vi delat, men inte längre. Aldrig igen. Försvann Hon. 
 
 
Poesi | |
Upp