Järn

Blodad tand och tårarna som rann
På flykt bland vinterns kvarglömda
Gruskorn

Jag skär mig på dina läppar
Smakar järn och jag kysser hårdare tillbaka

Du som alltid var för bra
Sjönk som en sten genom vatten

Jag springer snabbare över gruset
Mitt liv en höstens sommarkatt
Året om

Så oönskad
Så trasiga läppar

Så oönskat

Du håller mig inte längre vaken om nätterna

 

Poesi | | En kommentar |

Oskickade brev

Vad kul det var att ses i all hast på centralen i fredags!
Jag har saknat dig, och du verkade må bra. Såg glad ut.
Det var skönt att se att det verkar bättre nu.

Min mamma frågade efter dig förra veckan, som om
hon visste att vi sprungit på varandra. Hon frågade om
du mådde bra nu, om du slutat knarka. Fast knark sa
hon såklart inte, hon avslutade meningen med en tystnad så
talande att jag visste att det var vad hon undrade över.

Jag drömde förresten om dig för några nätter sen.
Drömde att vi skulle ha barn ihop, som du föreslog förut.
Minns du det? Du ringde mig från en skidbacke mitt i natten,
du hade druckit rätt mycket whisky tror jag, men det kändes
så fint ändå. Minns du? Jag drömmer i och för sig fortfarande
bara mardrömmar, som alltid sen vi träffades. Fast det är ju bara
ett skensammanband, som mellan antalet storkar och födda barn.
I varje fall; i drömmen skrattade du åt mig som väntade barn.
Sen blev du arg för att du trodde att det var med någon annan.

Jag har träffat andra sedan vi sågs sist, men det betyder ingenting
det lovar jag dig. Vi pratade, jag och A, om free cards för några
dagar sen. Jag sa att du alltid skulle vara mitt. Och det är alltid sant.

Hann du förresten med ditt tåg i fredags? Jag hade gärna gått med dig,
om mina vänner inte väntat så otåligt. Jag hoppas vi ses snart igen.

Kram

 

Poesi | | En kommentar |

Du var fotogen

Två minuter på centralen, som väntetiden på ett försenat tåg, 
det är allt som behövs för att jag ska vara femton igen.
Dina fotogenögon möter mina, och din hud möter inte riktigt min
genom tjocka lager vinterkläder och halsdukar. Men nästan. 
Tåget går runt oss, som de otåligt väntande människorna vid spärrarna.
Trängsel. Vi trängs Inte. Inget är för trångt. 
 
Snälla denna gång, kanske denna gång kommer det bli något annat 
än förra gången och gången innan det för denna gång är allting annorlunda 
och vi är fortfarande parallella rörelser på samma avstånd och det måste
måste ju betyda något så denna gång kanske snälla denna gång
 
Våra jackor, nästan likadana. Samma lika som när du åt Mariekex på pendeln. 
Din arm mot min, jag glömmer aldrig din ljusblåa skjorta den gången.
Men det finns ingen förmildrande omständighet. Våra glory days kommer inte.
Det blir trångt av irriterade människor med blåa sl-kort redo. Vi säger hej då.
Ha det bra. Ja du med. 
 
 
Poesi | | En kommentar |
Upp